Jag känner mig så klyschig. Så typiskt mig, så typiskt alla. Ett fall för mänskligheten,
ännu ett snedsteg - ett av många blivande.
Jag vet inte hur det kommer att bli att se dig i ögonen igen. Men jag är väll så illa tvungen antar jag, men när jag gör det så vill jag att du ska veta att jag fortfarande älskar dig såsom jag gjort sen vi var tre år unga. Från topp till tå, älskar jag dig, varenda lite del på dig älskar jag
Dina tunna läppar
Ditt barnsliga skratt
Dina gröna ögon
Och din söta uppåtnäsa
Jag kommer älska dig lika mycket som jag hatar migsjälv när jag sticker mig själv av känslan att vi numera är "barndomsvänner". Så jävla mainstream.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar