
Dekadens och skrik. Kroppsvätskor rinnandes från var och varannan människas panna. Moral, etik och vanligt hyfs hade slutat exitstera i lokalen för timmar sedan. En flicka, som kanske ändå var en kvinna, guppade sin stjärt i takt med musiken, i sån musik där takten ofta är svår att missa. Hennes gungande kropp lockades till sig en pojke ( jag kan tyvärr inte säga " kanske man" här ) och deras tungor behövde inte vänta länge för att mötas. Jag kunde känna hur min mage ville vända sig ut och in, dock ej av alkoholintag då jag var en utav få nyktra i denna fristad för förvirrade tonåringar. För att fly detta helvete på jorden, tog jag toaletterna i sikte. Uppskattningsvis fem, sju meter var det dit. Mitt delmål härifrån. Aldrig kunde jag tro att så många desperata pojkar kunde ta på mig under sådan kort sträcka. Men de ynglingar som antagligen stått brevid mig i kön ( antagligen alkoholpåverkade tillskillnad från mig ) bevisade motsatsen av min beräkning som byggde på sträcka delat på tafsningar. Jag ville spy, gråta och försvinna - allt på samma gång. När jag kom in på damtoaletten ( som vid denna tidpunkt mest såg ut som en herrtoa, tro mig ) insåg jag att det tydligen var fler flickor som kände samma sak som mig - rent fysiskt. En blekblonderad, dock väldigt brunmålad ung,ung kvinna stod i tårar. Skrek ut att " ...å nu helt plötsligt hånglar han med den där jävla horan!?" En annan individ på denna alls inte många kvadratmeter stora toalett hängde på toasitsen, använde den nästan som en huvudkudde men vaknade då och då till för att kräkas och stöna lite och informera oss andra om att hon " aldrig i helvete mer ska dricka, faaa-aan..." för att sedan slockna igen och andas in toasitsen. Jag bestämde mig för att inte längre finna mig i denna äckliga sanning som tonåring, gå ut och leta efter mina vänner och rymma ifrån stället för att kunna andas igen. I kön för att få tillbaka sina tillhörigheter som man lämnat i den för längesedan överbelastade kroggarderoben, var jag inte ensam. Snett framför mig i den trånga, men dock festligt tapetserade gången, stod en blond lite kraftigare tjej. Hennes ena ärm på den ljusrosa tunikan var täckt av blodstänk. Aggresiv var hon, och att hon var missnöjd med sin kväll var uppenbart. Hon förklarade högt och tydligt att hon strongt ville ha tillbaka sina 140 kronor i inträde, kanske till och med mer därtill eftersom hon hade blivit misshandlad. Och det var hon ju inte alls beredd på, sa hon till oss, eftersom hon hade gått hit för att hon visste att det var drogfritt och just därför bara druckit lite. Självklart tog det en evighet att få tillbaka min väska och skinnjacka, faktum är att den garderobsansvariga kvinnan kom fram till mig tre gånger och frågade varje gång om jag kunde ge något signalement på jackan i fråga, respektive väska. Om jag inte varit så nedslagen av allt som denna kväll hade inneburit hittills hade jag blivit helt rabiat på denna arma kvinna som inte kunde hitta mina inhängda saker. Ingenting stämde denna söndagsnatt i oktober. När jag lämnade Vatra Nattklubb & Bar med alla svettiga, förvirrade unga kvinnor & pojkar, som skulle föreställa mina jämnåriga, var min mage fortfarande påväg att vändas ut och in. När jag tillslut fått tillbaka min jacka, rusade jag ut och tände en cigarett för att sänka min puls och krampa ihop tårkanalerna så inte en droppe skulle falla från mina kinder. Jag ville inte vara den som är den som rusar ifrån krogen i tårar. Jag släppte ganska fort tvångstanken på att hålla gråten inne, då en man som skulle kunnat vara min far, ropade till mig något om en uppmaning om att visa min bakdel. Då blev jag arg, även om denna kommentar kanske var ganska väntad på den såkallade festgatan mitt i Skövde. Fördärvsgatan, för mig denna natt. I min mammas svarta klackskor gick jag i rask takt till busstationen med en gnutta hopp om att det skulle gå en buss hem innan denna söndagsnatt hann bli måndagmorgon eller förmiddag. Det var jag och de hemlösa som hade sökt värmen på busstationen. När den mänskliga värmen är slut, när man inte kan hitta kärlek utvunnen ifrån fulla ungdomar längre får man nöja sig med element. När jag blivit varm insåg jag att det inte var värme jag sökte. Ingen buss gick det heller så här var det ingen som helst idé att sitta och bli gammal. Pressbyrån som jag suttit en stund och stirrar på var stängd. Men jag hade visst gjort värda observationer när jag suttit och studerat tidningshyllan. Hela den översta hyllan och ungefär tre fjärdedelar av den näst översta hyllan, var tidningar på nakna kvinnor, med en obefintlig byst, svallande hår och putande läppar. Resten av den näst översta hyllan var också tidningar med kvinnor på omslaget, liksom hyllan under. Dessa kvinnor hade visserligen kläder på sig, men det var inte mycket tyg. De övriga tidskrifterna hade omslag med hundar, bilar, andra ting och endel animerade figurer och ungefär de två resterande procenten tidningar där hade vi männen. Men de var inte nakna. En god observation, en gnutta feministisk observation. Men mina ögon var för krampaktiga för att jag skulle kunna vara feministisk i detta nu, så jag reste mig upp för att dra mig mot världens mest kommersiella resaturang ( jag ångrar det nu i efterhand som jag alltid gör ) - McDonald´s. Jag vet inte varför, hade ingen aning men jag när jag kände efter så kanske det var en promenad som jag behövde. Regnet föll, regnet föll på min väl genomtänkte outfit för kvällen, regnet föll på min väl tuperade frisyr och regnet föll på mitt festligt sminkade aniskte. Om detta hänt tidigare på kvällen hade jag blivit frustrerad av det, allt blev ju förstört men nu såg jag det som ett tillfälle att gråta utan att det skulle synas senare. Men tårarna ville inte falla med regnet, inte nu längre. Fötterna pinades i skorna, men dom fick mina ben att se snyggare ut än vad jag kände mig så jag behöll dom på. Jag tog sats och gick upp, lagligt nog, på en trottoar istället för att vandra mitt i vägen. När jag sedan skulle gå tillbaka till resecentrum, då jag insett att McDonald´s var stängt en söndagsnatt klockan tolv, och skulle kliva upp på trottoaren igen gjorde jag halt mitt framför en vattenpöl. En vattenpöl, inte mycket för världen - men ensam som jag var, såg jag den helt plötsligt. Alla höstens färger hade samlats i form av löv i den stackars pölen. Då jag inte hade mycket annat att göra, stod jag och såg på pölen ett slag. Om man iakttar en grå, stum pöl en längre stund så ser man att i även den minsta pölen går det vågor. Som en bröstkorg åker upp och ner, andas pölen och som en puls åker löven på ytan fram och tillbaka. Jag stod där tills jag började frysa igen, men sen dess har jag haft de pulserande, andandes löven i mitt sinne. Ännu en kväll hade jag fällt tårar av tankar på dig. Att allt ska påminna mig om dig har börjat bli påfrestande. Föressten så börjar det bli en vana att kalla dig för "Dig" då jag inte vågar att nämna ditt namn allt för ofta. De pulserande, andandes löven i pölen gick frammåt fortare än mitt hjärta.
2 kommentarer:
äckligt bra skrivet Jackie...
om du känner att du vill prata någon gång om vad som helst så är det bara att höra av sig, när det än är, ok?
Jättefint skrivet. Känner igen mig snuskigt mycket (kommer från Skövde). Det enda rätta var att flytta därifrån, har nog varit mitt bästa beslut i mitt liv. Ibland kan man faktiskt påstå att man kan fly från sina problem. Skövde kväver en. Tyvärr.
Skicka en kommentar