Dagens i-lands-person

Det är en sak att gråta sig själv till söms. Det har vi nog alla gjort och kommer att göra då svåra tider kommer att prägla våra liv. Men igårkväll kunde inte ens mina tårar söva mig. Jag såg på när klockan slog morgontimma och att det snart bara fanns en knapp timme kvar att försöka sova på. Fick inte ta fler tabletter, då jag redan mosat i mig den maximala dosen. Det var bara natten och jag nu. Snart skulle även den överge mig för att förändras, precis som allt och alla andra gör, precis innan de lämnar mig, till en mörk morgon. Skuggorna blir svåra att förstå när månen ger dem opålitliga kontraster. Med min klartänkande, sömnlängtande hjärna kunde jag få skuggorna i mitt flickrum till nästan vad som helst, men jag valde att låta bli. Det frestade att svälja ännu en sömntablett, men vad skulle en ytterligare hjälpa när jag redan hade fem liggandes i magen, alternativt i mitt blods omloppsbana. Jag bestämde mig att ge upp allt hopp om en god natts sömn och istället ta upp min lilla skrivbok. På min lilla skrivbok, med gråten i halsgropen, somnar jag slutligen en halvtimme innan det är dags att gå upp. Att gråta sig själv till söms, som sagt, är en sak - att vakna av att vilja brista ut i gråt är en annan. Jag har ingen aning om det var på grund av just sömnlöshet eller om jag på riktigt var trött i själen min. Jag bestämde mig för att låta mina tårar gå på dejt med de andra dropparna i duschen, ställde in temperaturen, och klev in i min dusch som är praktiskt, kan man tycka, kombinerat med badkar. Denna kombination har jag förbannat hela dagen, då jag halkade i det opålitliga badkarsunderlaget. Om jag varit 60 + hade jag antagligen brutit lårbenshalsen fyra gången om, men ung och smärt som jag är klarade jag mig undan med ett par blåmärken. Den här dagen var dömd att misslyckas, tänkte jag och la mig för att gråta ut i min fortfarande värma säng. Ringde min mor, beklagade mig en smula och stannade sedan resten av dagen i min säng. Jag är sorglig jag.

Porten till Odödlighet

Jag sitter här med oändliga rysningar i min kropp och lyssnar på Janis Joplins skärande, men ack så underbara stämma. Jeffersons Airplane är inte att leka med heller, sångerskans proffsiga sjungande får en att falla in ett tillstånd man aldrig ens vill försöka ta sig ur. Psykadelisk hippierock.

I morse när jag gjorde mig iordning för att gå till skolbussen, hade jag på The Beatles högt i vardagsrummet. Kanske ett mindre smart drag, då jag bor i hyresrätt.

Dagligen lyssnar jag numera på denna snart nästan antika musik. Men den är odödlig. Den enklaste låten av The Beatles, får dagens musiker att skämmas över vad de håller på med. Ingen kommer någonsin igen kunna bli så stora som Janis Joplin, dö vid 27 års ålder och fortfarande spelas runt om i världen.

Var sextiotalet musikens årtionde ? Det gör mig sorglig då jag är född trettio år senare. Har all musik redan skrivits ?

Tänk er dagens musikikoner; Tokyo Hotel, Rihanna, kanske i Sverige - Linda Bengtzing.

Oj, vilka dåliga exempel, kände jag. Men ändå. Dagens artister/musiker kommer inte spelas i en annan 16 årings flickrum om 30-40 år. Inte en chans.

Dagens musik kommer inte studeras i framtiden, som dåtidens musik studeras idag.

Jag själv kämpar på med min egen musik. Men jag inser fort att det inte håller. Jag kommer aldrig lyckas.

I bästa fall, kanske man får i framtiden ett skivbolag på sig men det gör oss ju inte odödliga som skivbolagen gjorde på 1960talet.

Det förbannar jag.

Det är alltså porten till evigt liv ; musiken på sextiotalet.

Visst gör jag generaliseringar här. Det finns självklart band/artister efter sextiotalet som komma att bli oförglömliga ( 1970,1980talet ; Queen tex.)

Men jag undrar om det går idag ?

Tusen och åter tusen minkars pälsar

Jag kom på migsjälv igår med att sitta framför tradera.se och kika in pälsar. En jacka gjord av ett djurs skinn med hull och hår kvar. Fusk som äkta, från vit kaninpälsar till björn och mink. Hittade förövrigt en riktigt vacker för 46 kr, som var väldigt frestande att köpa. Jag kunde se mig i den på kanske nyårsafton, kanske några utekvällar, lite tillställningar här och var. Det var som att fönstershoppa vilket klädesplagg som helst. Jag har två nära vänner som är vegetarianer, på grund av den anledningen att till exempel kött är överkonsumerat i världen, kött är lika med liv, slaktdjur behandlas illa, kött är mord etc. etc... Jag säger inte emot dem på någon punkt när detta kommer upp till diskussion - inte alls - utan jag beundrar dem mer för deras såpass glödande passion att de avstår från många saker jag inte skulle kunna leva utan. Jag skulle inte kunna leva en längre tid utan kött, av den enkla anledningen att det är gott. När hungern påminner mig, då är det en köttbit jag vill ha. En marinerad kotlett, mammas stekta köttbullar, krispigt steka fläsk - det är mättnad och välbehag för mig. Men aldrig att jag skulle kunna föda upp en gris, göda den fet för att sen skjuta den i huvet , stycka den för att äta. Aldrig ens nacka en höna skulle jag kunna ta mig för. Är det fegt ?
Denna päls på tradera.se i alla fall, den blev jag alltmer en seriös spekulant på. Just detta exemplar var dock en fuskpäls, men det var bara en slump. Jag skulle inte reagerat annorlunda om den var äkta. Den var vacker, spektakulär om jag så får säga, och jag ville ha den. Men jag vågade inte lägga ett bud på den. Jag kommer ihåg en dag då jag var inne på Hennes&Mauritz med en utav mina två vegetarianska vänner. När jag köpt det jag skulle på denna masstillverkningskedja ( jag vill spotta mig själv i ansiktet när jag handlar på sådana kommersiella ställen, ungefär lika mkt som jag hatar mig själv när jag ätit på McDonald´s ) och jag och min vän var på väg mot utgången fick jag syn på en jacka - i fuskpäls. Grå, kort väldigt festlig var den. Inte alls praktisk då den endast hade två knappar alldeles framför bysten, och ganska korta ärmar, men jag blev kär i den. Detta var veckor sedan, men sen dess har det blivit som ett intresse därav sittningen framför Ebay och tradera. Jag pekade i alla fall på denna päls åt min vän och hon gjorde illamående grimasher. Jackan var för min vän Vegetarianen gräslig, en imitation av ett djurlik. Och visst, det är det. Men är det fel ?
När jag var tretton köpte jag min första skinnjacka ( den hänger i än idag ) men den har jag aldrig fått den minsta reaktion över. Skinnstövlar har jag haft några höstar dit, några vintrar dit. Ingen reaktion där inte. Läderarmband med peacemärken har jag burit då jag var inne i en konstig period i min mycket turbulenta modehistoria. Men aldrig har jag fått kommentarer som : Jävla mördare ! Likbärare ! mm.
Men när skinnet helt plötsligt har kvar behåring, då reagerar många och tycker att det är osmakligt, ogenomtänkt och ibland till och med äckligt. Herregud - wake up , people ! Människan har burit djurs hudar sen urminnes tider, sen vi insåg att vi var nakna skulle jag tippa på. Men det är tydligen väldigt tabu, nu helt plötsligt. Eller ?
Människan har även käkat kött sen urminnes tider, vi har fött upp djur och okänsligt slaktat dom för att sedan äta deras ljuva, saftiga kött. Vi är köttätare. Bara det att vi har slutat jaga.
Visst, jag kan lika gärna köpa en kappa i ull och låta minken leva - fyrtio minkars liv kan ju tyckas vara onödigt att offra för att jag ska få ha på mig en päls över min lilla svarta på nyårsafton. Önödigt mord för min fåfänga. Men kött då ? Vi behöver inte äta kött längre, det finns ersättning i form av båda piller och alternativ mat. Protein går att få i sig på många sätt, har jag fått lära av mina som jag nämnt - "vegetariska" vänner. Vad är rätt, och vad är fel ? Jag kan alltså äta haren, men inte ha den på mig ? ( jag kan alltså äta haren, men inte ha´ren på mig - ordvits, förlåt ) Visst är det liv, som jag inte aktiv verkar för att de inte skall skördas men varför skulle jag inte kunna bära päls när jag aldrig skulle kunna tänka mig att sluta knapra i mig den som en gång burit en sådan?

Idioti

Dekadens och skrik. Kroppsvätskor rinnandes från var och varannan människas panna. Moral, etik och vanligt hyfs hade slutat exitstera i lokalen för timmar sedan. En flicka, som kanske ändå var en kvinna, guppade sin stjärt i takt med musiken, i sån musik där takten ofta är svår att missa. Hennes gungande kropp lockades till sig en pojke ( jag kan tyvärr inte säga " kanske man" här ) och deras tungor behövde inte vänta länge för att mötas. Jag kunde känna hur min mage ville vända sig ut och in, dock ej av alkoholintag då jag var en utav få nyktra i denna fristad för förvirrade tonåringar. För att fly detta helvete på jorden, tog jag toaletterna i sikte. Uppskattningsvis fem, sju meter var det dit. Mitt delmål härifrån. Aldrig kunde jag tro att så många desperata pojkar kunde ta på mig under sådan kort sträcka. Men de ynglingar som antagligen stått brevid mig i kön ( antagligen alkoholpåverkade tillskillnad från mig ) bevisade motsatsen av min beräkning som byggde på sträcka delat på tafsningar. Jag ville spy, gråta och försvinna - allt på samma gång. När jag kom in på damtoaletten ( som vid denna tidpunkt mest såg ut som en herrtoa, tro mig ) insåg jag att det tydligen var fler flickor som kände samma sak som mig - rent fysiskt. En blekblonderad, dock väldigt brunmålad ung,ung kvinna stod i tårar. Skrek ut att " ...å nu helt plötsligt hånglar han med den där jävla horan!?" En annan individ på denna alls inte många kvadratmeter stora toalett hängde på toasitsen, använde den nästan som en huvudkudde men vaknade då och då till för att kräkas och stöna lite och informera oss andra om att hon " aldrig i helvete mer ska dricka, faaa-aan..." för att sedan slockna igen och andas in toasitsen. Jag bestämde mig för att inte längre finna mig i denna äckliga sanning som tonåring, gå ut och leta efter mina vänner och rymma ifrån stället för att kunna andas igen. I kön för att få tillbaka sina tillhörigheter som man lämnat i den för längesedan överbelastade kroggarderoben, var jag inte ensam. Snett framför mig i den trånga, men dock festligt tapetserade gången, stod en blond lite kraftigare tjej. Hennes ena ärm på den ljusrosa tunikan var täckt av blodstänk. Aggresiv var hon, och att hon var missnöjd med sin kväll var uppenbart. Hon förklarade högt och tydligt att hon strongt ville ha tillbaka sina 140 kronor i inträde, kanske till och med mer därtill eftersom hon hade blivit misshandlad. Och det var hon ju inte alls beredd på, sa hon till oss, eftersom hon hade gått hit för att hon visste att det var drogfritt och just därför bara druckit lite. Självklart tog det en evighet att få tillbaka min väska och skinnjacka, faktum är att den garderobsansvariga kvinnan kom fram till mig tre gånger och frågade varje gång om jag kunde ge något signalement på jackan i fråga, respektive väska. Om jag inte varit så nedslagen av allt som denna kväll hade inneburit hittills hade jag blivit helt rabiat på denna arma kvinna som inte kunde hitta mina inhängda saker. Ingenting stämde denna söndagsnatt i oktober. När jag lämnade Vatra Nattklubb & Bar med alla svettiga, förvirrade unga kvinnor & pojkar, som skulle föreställa mina jämnåriga, var min mage fortfarande påväg att vändas ut och in. När jag tillslut fått tillbaka min jacka, rusade jag ut och tände en cigarett för att sänka min puls och krampa ihop tårkanalerna så inte en droppe skulle falla från mina kinder. Jag ville inte vara den som är den som rusar ifrån krogen i tårar. Jag släppte ganska fort tvångstanken på att hålla gråten inne, då en man som skulle kunnat vara min far, ropade till mig något om en uppmaning om att visa min bakdel. Då blev jag arg, även om denna kommentar kanske var ganska väntad på den såkallade festgatan mitt i Skövde. Fördärvsgatan, för mig denna natt. I min mammas svarta klackskor gick jag i rask takt till busstationen med en gnutta hopp om att det skulle gå en buss hem innan denna söndagsnatt hann bli måndagmorgon eller förmiddag. Det var jag och de hemlösa som hade sökt värmen på busstationen. När den mänskliga värmen är slut, när man inte kan hitta kärlek utvunnen ifrån fulla ungdomar längre får man nöja sig med element. När jag blivit varm insåg jag att det inte var värme jag sökte. Ingen buss gick det heller så här var det ingen som helst idé att sitta och bli gammal. Pressbyrån som jag suttit en stund och stirrar på var stängd. Men jag hade visst gjort värda observationer när jag suttit och studerat tidningshyllan. Hela den översta hyllan och ungefär tre fjärdedelar av den näst översta hyllan, var tidningar på nakna kvinnor, med en obefintlig byst, svallande hår och putande läppar. Resten av den näst översta hyllan var också tidningar med kvinnor på omslaget, liksom hyllan under. Dessa kvinnor hade visserligen kläder på sig, men det var inte mycket tyg. De övriga tidskrifterna hade omslag med hundar, bilar, andra ting och endel animerade figurer och ungefär de två resterande procenten tidningar där hade vi männen. Men de var inte nakna. En god observation, en gnutta feministisk observation. Men mina ögon var för krampaktiga för att jag skulle kunna vara feministisk i detta nu, så jag reste mig upp för att dra mig mot världens mest kommersiella resaturang ( jag ångrar det nu i efterhand som jag alltid gör ) - McDonald´s. Jag vet inte varför, hade ingen aning men jag när jag kände efter så kanske det var en promenad som jag behövde. Regnet föll, regnet föll på min väl genomtänkte outfit för kvällen, regnet föll på min väl tuperade frisyr och regnet föll på mitt festligt sminkade aniskte. Om detta hänt tidigare på kvällen hade jag blivit frustrerad av det, allt blev ju förstört men nu såg jag det som ett tillfälle att gråta utan att det skulle synas senare. Men tårarna ville inte falla med regnet, inte nu längre. Fötterna pinades i skorna, men dom fick mina ben att se snyggare ut än vad jag kände mig så jag behöll dom på. Jag tog sats och gick upp, lagligt nog, på en trottoar istället för att vandra mitt i vägen. När jag sedan skulle gå tillbaka till resecentrum, då jag insett att McDonald´s var stängt en söndagsnatt klockan tolv, och skulle kliva upp på trottoaren igen gjorde jag halt mitt framför en vattenpöl. En vattenpöl, inte mycket för världen - men ensam som jag var, såg jag den helt plötsligt. Alla höstens färger hade samlats i form av löv i den stackars pölen. Då jag inte hade mycket annat att göra, stod jag och såg på pölen ett slag. Om man iakttar en grå, stum pöl en längre stund så ser man att i även den minsta pölen går det vågor. Som en bröstkorg åker upp och ner, andas pölen och som en puls åker löven på ytan fram och tillbaka. Jag stod där tills jag började frysa igen, men sen dess har jag haft de pulserande, andandes löven i mitt sinne. Ännu en kväll hade jag fällt tårar av tankar på dig. Att allt ska påminna mig om dig har börjat bli påfrestande. Föressten så börjar det bli en vana att kalla dig för "Dig" då jag inte vågar att nämna ditt namn allt för ofta. De pulserande, andandes löven i pölen gick frammåt fortare än mitt hjärta.

Väck mig

Jag skulle börja skriva igen. Det var det jag skulle göra, sa kuratorn. Fyra minuter i fyra är klockan på en lördag och jag har inte ens kliat bort John Blund ifrån ögonen. Han var min trogna vän; John Blund. Han kom, lika efterlängtad som Julafton när man var liten, och strödde sitt magiska stoft som förtrollade mig in i drömmarnas värld. Att äntligen få sova, att äntligen få lämna sanningen för några timmar - det har blev som en högtid för mig. För i drömmen, i sömnens vilda fantasi där blir det som det blir. Ett äventyr som tar slut när du öppnar dina ögon igen. Tänk om varje dag var en dröm - jag skulle dö av lycka. Tänk att varje dag är ett äventyr, och nästa gryning är alltsammans borta. Så ville jag leva, så ville jag dö. Men liksom alla andra , var inte John Blund en evig vän. Även han har nu sårat mig, säkert inte med mening men det smärtar precis lika mycket för det. Han sviker mig i form av att låta mig drömma , ständigt, om denna dig.
Denna du, som jag kom att sakna så mycket att jag själv försvann i saknaden. Det är otäckt som det låter, men det är sanning. Och det var ju just sanningen jag ville fly i mina drömmar. Men nu äger du även mina drömmar. Aldrig ska jag igen dö för dig i en sann dröm.

Bättre sent än aldrig ?

År 1978, omreglerades lagen - homosexualitet uppfattades inte längre som en sjukdom.
Samma år var det helt plötsligt inte lagligt längre i Sverige att slå sitt eget barn. ( I England är det fortfarande helt enligt lagen att aga dom små liven ) 1921 får du, som kvinna rösträtt.
1988 instiftas en lag med hjälp av Djurens Rätt, som lyder : Djur får rätt till naturligt beteende.
Den sista laginstiftningen kan man ju tro är ett skämt. Men det är det inte.

-Hurrudu, kossan! Ser inte det där du håller på med lite väl...tja.. naturligt ut ? inte sant?
- Muuuuh...?
-Neru, så lätt kommer du inte undan ! Det blir nog några månader på kåken för det där, ska du se.
- Mu?
-Jahadu, inte straffmyndig ? Tur för dig det, en liten mjölkig kviga som du skulle nog inte klarat sig länge i cellblocket i alla fall.

Eller kanske det här scenariot är bättre:
Valdag, i början av 1900talet ( valsedlar dunsar ner, en efter en )

- Hurrudu ?! ( samma snubbe som puckla på kossan, antagligen )
- Menar Herrn mi...Öhum ( hostar till sig en mer basig röst)
Menar Herrn mig ?
- Ja, vad har du med en valsedel i näven att göra ?
- Nej, jag tänkte bara... ( går till baka till sin ursprungliga kvinnoröst)...liksom rösta, tänkte jag.
- Ha-ha ( egentligen mer : MOHAHHAHA, men jag är ju inte den som överdramatiserar)
- Ursäkta? Vad menar Herrn ?
- Ahmen va fan. Det står ju fan skrivet östrogen i pannan på dig, fruntimmer ! Ingen kuk - ingen rösträtt. That´s it - take it or leave it.
- Ditt jävla svin ! ( knäar honom, och går ) I took it and left it, motherfucker.

Åh, varför gör jag narr av mig själv. Här försöker jag vara seriös och upplyser folk ( alla två som läser min blogg) om massa lagar som instiftades alldeles för sent. Men ni fattar vinken.
Bättre sent än aldrig.

All we are saying is give peace a chance

Det var Han som sa det. Mannen som skrivit låten, killen som gjorde bandet. Snubben som
skrev historien. Han sa : " All we are saying is give peace a chance", John Lennon.
John Lennon är mannen som för många står för just fred, visdom.
Jag skulle också vilja ge freden en chans, vem skulle inte vilja det ? Men jag är inte den mest oskyldiga människa som finns bara för att jag vill tro på freden. Adolf Hitler hade säkert också en
dröm om en värld genomsyrat av fred och kärlek, utan hunger och hat. Men han var ju ingen ängel. Eller ? Precis som jag ( jag älskar när jag kommer på mig själv gång på gång att jämföra mig själv med Hitler ) jag är inte oskuldsfull, som jag kanske skulle vilja. Jag slåss när jag är arg, jag kan tro mig själv hata, jag spottar ur mig hårda ord. Detta händer kanske inte ens bara när jag är upprörd, utan bara för att jag vill. Vänner får utstå mycket, runt om mig.
Precis som John Lennon ( Första gången jag jämför mig med John Lennon, dock) han har väl skrivit hundratals sånger om fred, gränslös kärlek. Och det är han som säger att vi borde ge freden en chans. Men var det inte han som slog sin fru ?

Det är, antagligen som han säger. Vi ber om det allihopa, att alla bara ska ge freden en chans.
Vi kan inte göra mer, det är en utopi... eller ?
Är freden en utopi ?